HUR TOR FICK SIN HAMMARE
Det berättas många spännande och roande berättelser om den lekfulle, rödhårige guden Tor, jättedödaren. Ofta deltog Loke i hans äventyr, men ibland råkade Gudarnas Bråkmakare i onåd.
En natt i Asgård hade Loke svårt att somna. När han slumrade till, vaknade han snart upp igen och i timmar låg han och kastade och vände sig på sin knöliga bädd. Kort före gryningen stod han inte ut längre, han kravlade sig ur sängen med rufsigt hår och påsar under ögonen och drog på sig sina kläder. Han kände sig mycket ondskefull.
Han gick ut i den doftande morgonluften, just när den friska daggen bildas, och hatade allt. Han kom till Tors borg och eftersom dörrarna var låsta (Tor var borta i öst och jagade troll) klättrade han uppför en spaljé med underbart blommande klängväxter och nådde ett öppet fönster. Fönstret var ett av många in till Sivs sovrum. Loke var inställd på att ställa till ofog, svängde ett ben över fönsterkarmen och klev in. Hans vessleögon svepte över det utsökt möblerade rummet. Den guldhåriga gudinnan låg djupt insomnad och hennes svallande hår bredde ut sig som lysande silke över kudden och de vita damasklakanen. Lokes ondskefulla hjärta fylldes också av illvillig avundsjuka och helt glömsk av den hämnd han kunde vänta sig av Tor, smög han tyst fram till Sivs toalettbord, plockade upp en juvelprydd sax och började mycket försiktigt och stilla att klippa av allt det dyrbara guldhåret.
När han slutat fanns det bara en kort stubb kvar på gudinnans huvud; hon såg ut som en plockad maskrosblomma. Hon rörde sig och började vakna. Loke stoppade hastigt ner det långa, tjocka håret innanför sin jacka och skyndade sig mot fönstret. När han klättrade ut, tappade han en av sina sandaler och hade inte tid att plocka upp den. Han ilade i väg i skydd av gryningens skuggor och nådde säkerheten i sin egen borg.
När Siv vaknade väckte hennes skrik och tjut alla hennes grannar. Freja kom och Nanna, Balders maka, och båda gjorde sitt bästa för att lugna henne. Nanna tog upp sandalen utanför fönstret.
- Se här, sa hon. Den skyldige lämnade sin sko. Om vi kan finna maken har vi vår man.
- Hur ska det kunna hjälpa mig? snyftade Siv. Jag kommer fortfarande att vara skallig som en sothöna! Var är Tor? Det är hans fel! Han borde vara här hos mig och inte roa sig med att jaga troll och klå upp jättar!
Nu hände det sig, att Tor kom hem just denna morgon och när han såg hur hans sköna maka vanställts blev han ursinnig. Han fick se sandalen.
- Loke, vid Midgårdsormen! roapde han och fönstren skakade av hans vrål. Jag skulle känna igen den där lyxiga skon när som helst. Jag ska döda honom! Jag ska slå ut varje tand i hans mun och krossa vartenda ben i hans kropp!
Och han gav sig iväg kokande av raseri för att verkställa sitt hot. Han grep med en hand Loke i nacken och började skaka honom.
- Sluta, sluta, flämtade Loke med skallrande tänder. Jag ska aldrig göra om det! Å, snälla du sluta! Jag ska bege mig till svartalverna och de kommer att göra hår av guld åt henne, bättre än det hår som växt på detta vackra huvud. Ja, hon är vacker Tor, underbart vacker. Och hon kommer att bli ännu vackrare. Å, tack, tack, skaka mig inte mer!
Men Tor hade bara bytt hand.
- Å, å, å, stönade Loke, när hans tänder åter började klappra. Hör på, jag ska få ssssvartalverna att göra en ggggåva också åt Oden och en åt FFFFreja - jag kan kanske också ordna något åt dig, Tor!
Naturligtvis slutade det hela med att Loke genom att tigga och be och utlova gåvor lyckades övertala Tor att skona honom och så snart han kunde, lämnade han Asgård och begav sig till Svartalvaheim, svartalvernas värld.
Loke hade en fordran på ett släkte av dvärgarna, som kallades Ivaldesönerna, och som bodde hos svartalverna. Liksom alla dvärgar var även dessa skickliga konstnärer och yrkesmän, som bearbetade det guld och silver de grävde fram ur sina djupa gruvor och de prydde sina smycken med diamanter och rubiner. Ivaldesönerna behövde inte lång tid för att skapa det finaste huvudhår av guld som Loke någonsin sett; dessutom gjorde de ett spjut åt Oden, som när det en gång lämnat handen aldrig missade det mål för vilket det var ämnat; och åt Frej byggde de ett skepp, som när seglen hissats alltid hade medvind, men som när det inte behövdes kunde vikas ihop och stoppas undan i fickan som en näsduk. De kallade spjutet Gungner och skeppet Skidbladner.
När Loke fått dessa skatter återvann han snabbt sitt gamla övermod och han visslade glatt, när han var på väg tillbaka mot ljuset genom tunnlarna och de underjordiska gångarna. Så råkade han gå förbi den smedja som ägdes av två ryktbara dvärgbröder vid namn Brokk och Sindre.
Brokk tittade upp på Loke med sitt fårade ansikte och frågade, vad denne förde med sig från Svartalvheim. Loke såg på honom och fick lust att skrävla:
- Du och din bror anses vara oslagbara smeder, men jag vågar mitt huvud på, att ni inte kan tillverka tre dyrbarheter som är dessas jämlikar!
- Antaget! sa Brokk utan ett ögonblicks tvekan. Bror Sindre! Börja blås på elden, sätt igång bälgarna!
- Nej, broder, sa Sindre, jag är den äldre och du är den starkaste. Du sköter bälgarna och jag gör dyrbarheterna.
Loke snörpte tankfullt på munnen. Hans skrytsamhet skulle på nytt ställa till bekymmer för honom. Han stod inne i smedjan och såg på. Sedan satte han sig i skuggan bortanför hettan som strömmade ut från den rödglödande kolelden. Vad Brokk och Sindre beträffade kunde han lika väl ha upphört att finnas till, så helt gick de upp i sitt arbete. Och efter några få minuter var Loke verkligen inte där - i varje fall inte i en skepnad som någo kunde känna igen eftersom det plötsligt slagit honom, att han kunde förlora sitt vad och det skulle kosta honom hans huvud; därför måste han göra något åt det.
När elden var vitglödande la Sindre en svinhud på den glimmande glöden och befallde sin bror att pusta, tills han kom tillbaka och tog bort arbetet. Han sa, att om Brokk slutade med att pusta, skulle konsthantverket fördärvas. Brokk fortsatte att pusta med bälgarna trots en plötsligt stigande sveda, som förorsakats av att en väldig broms dök upp från ingenstans, satte sig på översidan av hans hand och sög hans blod.
Sindre återvände.
- Bra, sa han och drog ur elden en levande galt med borst av guld. Galten grymtade. Utmärkt fortsatte Sindre. Perfekt. Vi ska kalla den här gynnaren Gyllenborste.
Till den andra dyrbarheten la Sindre fint guld i ugnen och sa till Brokk att pusta med bälgarna och inte upphöra, förrän han kom tillbaka. Han lämnade smedjan och närhan gjorde det satte sig hästflugan i Brokks nacke nära hans högra öra och bet honom dubbelt så hårt som förra gången. Det spelade ingen roll hur mycket dvärgen skakade på huvudet, flugan blev kvar eftersom den borrat in sitt sugrör långt under det hårda skinnet. Men trots det fortsatte smeden att pumpa med bälgarna.
- Du tycks svettas mer än vanligt, broder Brokk, sa Sindre, är något på tok? Kors, se! Det här är en mycket fin ring!
Och han drog ut ur elden den guldring, som skulle komma att kallas Dröpner, Dropparen.
Ännu en tredje gång tog Sindre fram material till sitt arbete. Den här gången var det järn. Han la järnet på flammorna och befallde Brokk att blåsa på nytt och upprepade, att allt skulle misslyckas, om han slutade göra det. Sedan lämnade han smedjan.
Han hade knappt kommit ut förrän en väldig broms landade mellan Brokks ögon och stack hans vänstra ögonlock så djupt och smärtsamt, att blodet rann ner i hans öga och han inte kunde se. Smärtan var större än han kunde stå ut med och han försökte få tag på bromsen just när bälgarna var hopsjunkna. Han blev av med bromsen just som Sindre återvände.
- Du har tur, om det du har där inte är förstört, sa Sindre och tog bort en hammare från glöden. Han såg noga på den och grymtade.
Sindre samlade ihop de tre dyrbarheterna, guldgalten, ringen och hammaren, gav dem till sin bror Brokk och sa till honom att vakta dem noga och föra dem till Asgård.
När Loke och Brokk visade upp sina skatter, satt asarna i sina domarsäten och bestämde att avgörandet skulle fällas av Oden, Tor och Frej.
Loke gav spjutet Gungner till Oden och tänkte, att det skulle vara till hans förmån; han gav skeppet Skidbladner till Frej; och naturligtvis fick Tor guldflätorna, som var avsedda för dennes maka Siv.
De tre gudarna som var utsedda som skiljedomare, var mycket imponerade av Lokes dyrbarheter och Orosstiftaren började tro, att hans huvud nu satt säkert, i synnerhet som han var övertygad om, att något gått galet vid tillverkning av dvärgen Brokks tredje gåva, hammaren.
Brokk förde fram sina dyrbarheter. Han gav den massiva guldringen till Oden och sa, att var nionde natt åtta andra ringar, lika dyrbara, skulle droppa från den.
Till guden Frej gav Brokk galten Gyllenborste. Brokk sa, att den skulle föra sin ryttare över hav och genom luften, natt och dag, bättre än någon häst. Det skulle inte heller kunna bli så svart vare sig mitt i natten eller i den mörka underjorden att galten inte skulle ha tillräckligt med ljus för att finna vägen, hans borst sprakade och lyste.
Sedan gav Brokk hammaren till Tor. Han sa, att guden kunde slå med den så hårt han ville mot vilket mål som helst och att hammaren alltid skulle träffa och förstöra. Och om för det andra hammaren kastades, skulle den omeldebart återvända till hans hand, så snart den utdelat slaget. Och till sist blev den om han så önskade, så liten att han kunde bära den innanför sin skjorta. Dvärgen hostade ursäktande, när han erinrade sig att han slutat pusta med bälgarna. Det fanns en obetydlig skönhetsfläck; skaftet var en aning kort.
Asarna lät dessa märkliga skatter gå ur hand i hand och utstötte rop av beundran över det fina hantverket och gåvornas magiska egenskaper. De tre utvalda domarna stack huvudena tillsammans några minuter och efter en nervös paus (för Loke) kungjorde Oden ett utslag. Enligt deras bedömning var hammaren den bästa av gåvorna och det finaste försvaret mot is- och bergsjättarna; dvärgarna Brokk och Sindre hade vunnit vadet.
Det spelade ingen roll hur Loke än protesterade, gudarna stod fast vid sitt beslut. Till slut erbjöd Loke sig att erlägga vilken pant som helst som dvärgarna önskade för att rädda sitt huvud.
Brokk sa nej. Han mindes hur bromsarna grymt plågat honom och han var besluten att inte visa Loke någon barmhärtighet.
När Loke förstod, att han troligen skulle förlora livet, skrek han:
- Fånga mig då!
Och när dvärgen skulle lägga hand på honom var han långt borta, för nu hade han stulit ett par skor, som tillät honom att skynda över hav och genom luft med blixtens hastighet.
Brokk bad Tor att fånga Loke och eftersom åskans och blixtens gud fortfarande var hätsk över vad Loke hade gjort med Sivs rikitiga hår, gick han med på det. Inom några sekunder hade han fångat Loke i vristen med en åskvigg.
- Kom nu hit, din rackare! dundrade Tor. För en gångs skull ska du få betala dina skulder.
Det var synd att Loke även i elfte timmen lyckades undgå sitt straff, men det gjorde han. När Brokk tog upp en yxa och beredde sig att hugga av Lokes huvud, vände sig denne listige man till Oden, sin blodsbroder, och tog denne till vittne på att vadet endast gällt huvudet. Ingen hade gått med på att även halsen ingick och därför fick Brokk inte på något sätt skada Lokes hals. Detta verkade vara ett tvivelaktigt argument, men gudarna ansåg att de måste gå med på det.
Dvärgen var lurad och hans vrede var fruktansvärd att åse. Han bestämde sig för, att även om han inte kunde få Lokes huvud, så skulle han försegla hans läppar för alltid. Han tog ur jackfickan upp en smal läderrem och en kniv och beredde sig att sy ihop Lokes mun. Kniven var vass men hade inte tillräcklig trollkraft för att kunna göra ett hål i Lokes kött; den kunde inte tränga igenom.
- Det skulle ha varit bättre, om jag hade haft min broder Sindres syl, sa Brokk och han hade knappt uttalat orden förrän sylen uppenbarade sig i hans hand. Ja, den här är bättre.
Så borrade Brokk en rad hål genom Lokes över- och underläpp och sydde ihop dem med remmen. Denna rem kallades sedan Vartare och hur Loke än slet och drog i den förblev hans mun hopsydd. Det tog många dagar, innan han kunde knyta upp Vartare och dra ut remmen genom hålen. Men hans läppar var fortfarande så ömma, att han knappt vågade tala på månader. Och detta, ansåg gudarna, var en stor välsignelse.
Denna text är hämtad från sidorna 101-106 i boken Gudar och Hjältar i nordisk mytologi.
Skriven av Brian Branston, svensk översättning av Bo G A Ericsson
Utgiven av Natur och kultur.
Första upplagan, tionde tryckningen.
Tryckt i Italien 1995
Tillbaka till mytlänksidan.
Tillbaka till huvudsidan.